Inlägg märkta ‘genusforskning’

Låt oss vara seriösa igen. Detta är inte ett humoristiskt inlägg och jag undertecknar det för säkerhets skull inte heller med ”Sir Patriarch Feelgood”. Jag utgår ifrån att ingen trott att denna figur varit allvarligt menad på något sätt, annat än som ironisk retsamhet mot överkänsliga feminister.

Feminister och genusteoretiker talar gärna om ”patriarkatet”. Det definieras sällan och får väl ses som ett slags symbol för män med makt och det manliga förtrycket av kvinnor. Men historiskt sett har det aldrig funnits ett ”patriarkat”, utan många. De har existerat i form av klanledare, härskare och kungar och deras nätverk av lojala och inflytelserika män.

Det är här det blir problem med genusteorins patriarkat. Verklighetens män med makt har huvudsakligen varit intresserade av att bekämpa och förtrycka andra män och ”patriarkat” som kan hota deras makt. Detta är den givna förklaringen till att män i alla tider varit överrepresenterade bland såväl makteliten som på samhällets botten; det är ju också män som huvudsakligen sitter i fängelse och på parkbänken, begår självmord och lider av psykiska problem.

Kvinnor har hamnat i en mellanställning, eftersom kvinnor i lägre samhällsställning har varit till större nytta för männen med makt, än de fattiga och maktlösa männen; för sex, äktenskap och som barnaföderskor. Detta förklarar också varför det dröjde så länge innan kvinnorörelsen växte sig stark och inflytelserik. Vissa kvinnor i högre samhällsställning hade ända sedan renässansen (Christine de Pizan tycks ha varit först) yttrat missnöje över samhällets kvinnosyn; men i äldre tider och för det stora flertalet var det viktigare att undvika nöd och skaffa mat för dagen. Detta gjorde man enklast genom att samarbeta med män eller försöka gifta upp sig i samhället.

Detta är rimligtvis en mycket bättre modell av förhållandet mellan könen i samhället, än genusteoretikernas förenklade och stereotypa könsmaktsordning — att män som grupp skulle dominera över kvinnor som grupp. Men jag har en känsla av att detta inte riktigt faller feminister i smaken, eftersom det innebär att kvinnor faktiskt inte är samhällets stora förlorare, utan en stor grupp män. Det urholkar feministernas offerroll, och offerrollen är alltid politiskt tacksam att spela på.

ANDRA BLOGGARE OM , , ,

Claes Borgström är ett typfall bland politiska högdjur som gjort karriär genom att gå opportunistvägen. I brist på moralisk ryggrad har han alltid uttryckt ”rätt” åsikter i ”rätt” sammanhang — och likt en ballongflygare svävat upp mot maktens tinnar och torn. Men nu har snålblåsten börjat vina och svindeln sätta in.

Borgström är en av nyckelpersonerna i Quick-skandalen. Han var Thomas Quicks försvarsadvokat under fem år och var samtidigt god vän med åklagaren Christer van der Kwast. Tillsammans fixade och trixade de så att Quick fälldes för mord som han inte begått. Borgström och Kwast fick rejäl skjuts framåt i sina karriärer på grund av uppmärksamheten kring dessa rättsfall. Nu vet vi alla att korthuset har kollapsat, i synnerhet sedan Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare publicerades i somras. Den nerknarkade och förvirrade psykpatienten, som påståtts vara Sveriges värsta seriemördare, har inte begått något av de åtta mord han fälldes för. Han har frikänts från fem av dem, och bara formaliteter återstår för att han ska frias också från de återstående tre.

Tillsammans med ett par andra nyckelpersoner i härvan gjorde Borgström och van der Kwast ett sista desperat försök att rädda sina ansikten. I början av hösten försökte de manipulera fram en pseudodebatt i tidningar och tv, som skulle ge sken av att Thomas Quick ändå var skyldig. Deras sammansvärjning avslöjades av Expressen och Aftonbladet, som fått tillgång till deras interna mailväxling. På grund av detta har Borgström blivit anmäld till advokatsamfundets disciplinnämnd och väntar på utredning. Någon näsbränna kan han säkert få, men nästan lika säkert kommer han inte att få så starka påföljder som han förtjänar — sådant sker som bekant inte gärna när en yrkeskår utreder sig själv.

Borgström är förstås också präktig och rättrådig feminist. Efter att ha utnyttjat psykpatienten Thomas Quick som språngbräda för sin karriär, gick han direkt från advokatkontoret till att bli Jämställdhetsombudsman (JämO) 2000-2007, utnämnd av Margareta Winberg. Där odlade han friskt den feministiska krigsmentalitet som Winberg gjort salongsfähig i regeringskretsar, genom sitt samarbete med radikalfeministerna i ROKS styrelse.

Borgström hävdade att Sverige borde bojkotta fotbolls-VM 2006 eftersom ett sådant manligt jippo på något sätt leder till ökad prostitution, och han förkunnade i Gudrun Schymans fotspår att svenskar har samma kvinnosyn som talibanerna. I en debattartikel i Aftonbladet gav han sken av att män älskar att dominera och misshandla kvinnor, och hävdade att skulden är kollektiv: ”makten ligger alltjämt hos männen och de utnyttjar sin makt på ett sätt som diskriminerar, skadar och dödar kvinnor.” Hur kommer man då tillrätta med det manliga våldet, enligt Borgström? Tro det eller ej:

Vi på Jämo kanske borde utarbeta en checklista för hur den svenske mannen ska bära sig åt för att med fog kunna kalla sig för en god man. Det kanske behövs.

Bakom de förment vetenskapliga teorierna om våld och könsmaktsordningen som ROKS och regeringen anammade, med Winberg och Borgström i fronten, stod en fnoskig professor vid namn Eva Lundgren. Hon hade bl.a. gjort sig känd för en märkliga teori om att den manliga makteliten sysslar med satanistiska ritualmord på spädbarn. Lundgren sammanställde åt regeringen en forskningsrapport vid namn Slagen dam, som gav rent häpnadsväckande siffror över hur illa ställt det skulle vara med jämställdheten i Sverige. Vem kunde t.ex. ana att nära hälften av alla kvinnor blivit utsatta för manligt våld? Samarbetet med Eva Lundgren och de andra extremisterna i ROKS styrelse upphörde först när dumheterna avslöjades i SVT:s reportage Könskriget 2005.

Allt detta är djupt sedelärande för alla som väljer att strunta i rätt och fel, sant och falskt, och låter retorik, opportunism och rent rövslickeri styra opinionsbildning och juridik.

*  *  *

Som vi alla minns var det tidigare i år otroligt ståhej kring Julian Assange. Den svenska nationalismen och självgodheten hade glansdagar när politiker, jurister och medier slog sig för bröstet och med skälvande stämmor i kör förkunnade att Sverige är ett underverk av rättvisa och rättssäkerhet. Misstankarna mot Assange var minsann väl underbyggda, och han hade ingenting annat än gedigen blågul ärlighet och sanningskärlek att vänta. Ändå hade förhören (här och här) med de två kvinnorna läckt ut på nätet och talade ett helt annat språk, liksom den ena kvinnans twitterflöde och en komprometterande ”hämndlista” hon publicerat på sin blogg.

En av dem som slog sig allra mest för bröstet om den svenska rättssäkerhetens stolta traditioner var allas vår Claes Borgström. Det var han som övertalade sin goda vän och f.d. arbetskamrat, åklagaren Marianne Ny, att försöka ställa Assange inför rätta. Borgström blev dessutom kvinnornas advokat.

Var det liksom i fallet Quick publicitetshunger och statusjakt som drev Borgström att blåsa upp denna juridiska ballong? Mycket möjligt. Därtill kunde han vara tämligen säker på att bli uppbackad av en kompakt mur av alltid lika högljudda och aggressiva feminister, som inte skulle bry sig särskilt mycket om ifall anklagelserna mot Assange var väl underbyggda eller inte — bara man kunde statuera exempel mot den eländiga manligheten. Detta var också exakt vad som skedde. Debatten var saboterad redan innan den kom igång.

I en massmedial ankpöl som Sverige är det alltför lätt hänt att alla börjar kväka och kvacka i kör. Den kungliga svenska konflikträdslan täpper till munnen hos de flesta som verkligen tycker annorlunda — och opportunism och ointelligent flockmentalitet gör resten hos befolkningen i övrigt. Sverige har aldrig varit lika präktigt, rättrådigt och rättssäkert som under sommaren 2012. I alla fall inte enligt hycklarna själva, d.v.s. alla dessa svenska jurister och feministiska debattörer samt dito journalister som fick fritt spelrum att döma över sina egna förvillelser och dumheter.

Julian Assange och hans advokater kunde inte förstå varför Borgström nödvändigtvis krävde att Assange skulle komma till Sverige för förhör, när det annars inte brukar vara några problem att skicka personal utomlands och utföra förhören där istället — Assange var inte häktad och något beslut om prövning i domstol hade inte tagits. Än i dag har Borgström inte kunnat ge en vettig förklaring; och antagligen har han bara velat skapa så mycket kontroverser och därmed publicitet som möjligt kring fallet.

I början av hösten blev det plötsligt kusligt tyst om Assange i medierna — numera märks bara några strödda notiser. Beror det på att ett dödläge har uppstått, sedan Assange fick en fristad i Ecuadors ambassad och beviljades asyl? Delvis ja, men den stora anledningen till att fallet omgärdas av pinsam tystnad från de som tidigare uttalat sig tvärsäkert och moralistiskt om fallet, är uppenbarligen något annat. Närmare bestämt att Quick-skandalen skapade huvudrubriker strax efter att Assange beviljats asyl. Man förstår att hela det ståtliga korthuset kollapsade i ett slag: Svensk rättssäkerhet? Och dessutom i händerna på Claes Borgström??!

Alltså har luften gått ur Assange-ballongen. Nationella lögner, intriger och retoriskt självhävdelse kunde inte längre rädda det svenska ansiktet, när en av Europas största rättsskandaler i modern tid hamnade på dagordningen. Hur ska Sverige med någon trovärdighet kunna garantera Assange och hans advokater en rättssäker procedur, när våra tidigare försäkringar numera framstår som pajaskonster? Hur starka låter anklagelserna mot Assange, när vi nu vet att Borgström underminerade rättssäkerheten i Quick-skandalen och på uppenbart lösa grunder varit drivande bakom processen mot Assange? Det faller på sin egen orimlighet. Assanges försvarsadvokater skulle kunna ordna med en promenadseger, och i alla händelser enkelt kunna vinna PR-kriget.

*  *  *

Här borde jag egentligen vara humoristisk, och skriva något jovialiskt överseende om det intellektuella tillståndet i rikets politik och samhällsdebatt. Men för en gångs skull känner jag mig bara dyster till sinnes. Jag ska försöka kurera min plötsliga uppgivenhet med en filosofisk promenad i godsets grönområden, blossande på min pipa.

Sir Patriarch Feelgood

ANDRA BLOGGARE OM , , , , , , , ,

Fil. dr.  Carin Holmberg och fil. mag. Ulrika Stjernqvist förklarar för Amnestys räkning det våld som förekommer i lesbiska relationer:

Lesbiska relationer har i vissa kretsar setts som förebilder för parrelationer bortom den patriarkala makten och mäns dominans. Fast då glömmer man bort att parrelationen som sådan faktiskt är en patriarkal institution och därmed till sin form genomsyrad av manliga strukturer, oavsett vilka kön eller sexualiteter som bär upp den.

Sir Patriarch Feelgood tar pipan ur  mun och tvinnar roat sin mustasch. De söta genusforskarna kommenterar en rapport om mäns våld mot kvinnor som Amnesty publicerade i samma veva. Där framgår (sid. 31) att våld är lika vanligt inom alla relationer: mellan heterosexuella, bögar och lesbiska. Några år senare kom Holmberg & Stjernqvist själva fram till samma slutsats.

Men det är ju ändå männens fel. By Jove!

Sir Patriarch

ANDRA BLOGGARE OM , , , , , ,