Inlägg märkta ‘maria sveland’

Tanken med denna blogg var till en början ren humor och satir, om än bitter och bitande sådan. De humoristiska inslagen finns kvar, men blandas med fakta och mer seriösa betraktelser.  Jag var trött och förbannad på det haveri som den svenska feministiska debatten genomgått sedan millennieskiftet, där hån, förlöjliganden, hat- och hetsretorik blivit legitimt bara feministerna själva sysslar med det, men där knappt någon kritik — än mindre ironi — accepteras ifall den riktas mot feministerna själva och deras fixa idéer. Dubbelmoralen sticker i ögonen.

Maria Sveland och hennes följe vet säkert mycket väl att de ljuger och smutskastar när de låtsas att feministkritiker och nynazister är samma andas barn — dummare än så är de inte, och enda avsikten med smutskastningen är att sabotera debatten. Det unga stjärnskottet på journalisthimlen Evin Rubar blev med sitt SVT-reportaget Könskriget 2005 hatad som ingen annan svensk journalist i modern tid, bara för att hon ensam vågade sätta fingret på de radikalfeministiska dumheter som alla ändå såg och visste om, men inte vågade ifrågasätta och diskutera.  Jan Guillou har gått i klinch med såväl högerdebattörer som Israelförespråkare, men den ilska han har väckt hos dem har varit en västanfläkt i jämförelse med de hån och verbala spottloskor som blev följden när han skrev några feministkritiska krönikor i Aftonbladet. Pär Ström skulle till varje pris mobbas ut från den feministiska debatten, och har givit upp. Och Assangefallet kunde överhuvudtaget inte diskuteras på något nyanserat eller sakligt sätt, eftersom kritik mot processen också var kritik mot den svenska genusdebattens överdrifter och hegemoni.

Detta är inte sund demokrati med intelligent och öppen samhällsdebatt, utan ett tillstånd av ren maktkamp genom propaganda och retorik.

*  *  *

Svenska feminister är långt ifrån ensamma om att sabotera viktiga samhällsdebatter på detta sätt, men de har haft en ovanligt stor framgång. Historiskt sett kan man också förstå varför denna situation har uppstått.

När kvinnorörelsen formades var den en av många dåtida rörelser med starka revolutionära inslag. De flesta kvinnosakskvinnor vid sekelskiftet 1900 förespråkade reformer på demokratisk väg, genom opinionsbildning i tidningar och böcker, genom fredliga demonstrationer, debatter och mötesverksamhet. Men en betydande del av kvinnorörelsen utgjordes av medlemmar och sympatisörer till den militanta organisationen Women’s Social and Political Union (WSPU), grundad av Emmeline Pankhurst och hennes döttrar Christabel och Sylvia som en utbrytningsgrupp ur den icke-militanta organisationen National Union of Women’s Suffrage Societies (NUWSS). Medlemmarna i WSPU kallades suffragetter. Mor och döttrarna Pankhurst förespråkade våld och olika former av sabotage för att uppnå sina mål. Suffragetterna odlade krigsretorik, såg till att sabotera möten, ordnade med våldsamma upplopp och utförde till och med självmordsattentat.  Det är lätt att glömma, men också feminismen har gått igenom en terroristfas.

Kvinnorörelsen lyckades få igenom praktiskt taget alla reformer den krävde, där kvinnlig rösträtt stod högst på dagordningen; men om det var med hjälp av suffragetterna eller trots dem är en öppen fråga bland historiker. Suffragetterna satte stark prägel på rörelsen, men de kvinnosakskvinnor som förhandlade fram reformerna med makthavarna var trots allt inte suffragetter.

Women11Suffragetter på krigsstigen

Politiskt befann sig mor och döttrarna Pankhurst på den radikala vänsterkanten. Vid denna tid kokade västvärlden av politiska motsättningar som skulle utmynna i två världskrig. Såväl radikal vänster som radikal höger präglades av starka revolutionära krafter. I Ryssland slog sig Lenin och bolsjevikerna fram till makten; i Tyskland och Italien gjorde nazisterna och fascisterna motsvarande.

Högerextremismen bekämpades i Andra världskriget, och det kalla kriget gjorde vänsterextremismen impopulär i västvärlden. På 60- och 70-talen började dock extremvänstern vakna till liv igen. Revolutionära och antidemokratiska idéer florerade, när inriktningar som marxism-kommunism, maoism och trotskism blev politiskt mode. Samtidigt och i nära samröre med dessa revolutionära strömningar formades den moderna feministiska rörelsen.

Gemensamt för alla dessa enskilda rörelser, inklusive nazismen och fascismen,  är att de än idag präglas av sin revolutionära historia. Det är helt enkelt därifrån deras aggressiva framtoning härstammar, även i de fall när rörelserna verkar på demokratins spelplan. Man har ofta mjukat upp eller tagit avstånd från renodlat antidemokratiska idéer; och medan det inte längre finns behov av fysiskt våld för att uppmärksamma sina åsikter, lever det verbala våldet kvar. Detta är anledningen till att det så ofta är så svårt att få till en förnuftig och saklig diskussion med en fascist eller vänsterradikal, eller för den delen en radikalfeminist. De lever i en kultur där det politiska samtalet inte handlar om tolerans och saklig diskussion med överenskommelser som mål; tvärtom utnyttjas öppenheten för maktkamp och propaganda, där den verbala smockan hänger i luften. På det sättet saboterar man viktiga samhällsdebatter och tar en omväg runt den demokratiska processen. Detta är naturligtvis inte alltid en medveten strategi, utan det handlar om politisk kultur och ”strukturer”.

Dagens feminister har ett revolutionärt arv i form av suffragetterna, men på 60- och 70-talen blev rörelsen dessutom korsbefruktad med den radikala vänstern. Då förstår man enkelt den aggressivitet, och vägran att föra en sund demokratisk dialog, som präglar genusdebatten.

Sir Patriarch Feelgood

ANDRA BLOGGARE OM , , , , , , ,

Annonser

Bloggen finns som tidigare anmälts också på Twitter, VitaKranktaArga. Sir Patriarch Feelgood har med växande förundran botaniserat bland blomstren och törnerna, och väljer speciellt ut dessa till allmän beskådan:

Mellersta tjejen har en poäng, liksom ba, men Che Guevara var för jävlig mot homosexuella vilket förstås borde vara ett problem för vänsterns vurm för sexuella minoriteter.

Här ser man ett exempel på att Maria Svelands och Kawa Zolfagarys kampanj har lyckats, där de försökt få folk att tro på något slags icke närmare specificerad koppling mellan feministkritik och högerextremism:

Kan alltså inte feminister vara rasister? Nja…

Nej, åter till något mer upplyftande:

Och för jämställdhetens skull några märkliga citat från män. Första citatet skrevs av en vildvuxen rockmusiker, som tydligen insett feminismens värden:

Och här gör en stackars Medelsvensson sitt bästa för att anpassa sig:

Och… tja, vissa citat är bara konstiga:

ANDRA BLOGGARE OM , , , , ,