Könsmaktsordningen 2.0?

Låt oss vara seriösa igen. Detta är inte ett humoristiskt inlägg och jag undertecknar det för säkerhets skull inte heller med ”Sir Patriarch Feelgood”. Jag utgår ifrån att ingen trott att denna figur varit allvarligt menad på något sätt, annat än som ironisk retsamhet mot överkänsliga feminister.

Feminister och genusteoretiker talar gärna om ”patriarkatet”. Det definieras sällan och får väl ses som ett slags symbol för män med makt och det manliga förtrycket av kvinnor. Men historiskt sett har det aldrig funnits ett ”patriarkat”, utan många. De har existerat i form av klanledare, härskare och kungar och deras nätverk av lojala och inflytelserika män.

Det är här det blir problem med genusteorins patriarkat. Verklighetens män med makt har huvudsakligen varit intresserade av att bekämpa och förtrycka andra män och ”patriarkat” som kan hota deras makt. Detta är den givna förklaringen till att män i alla tider varit överrepresenterade bland såväl makteliten som på samhällets botten; det är ju också män som huvudsakligen sitter i fängelse och på parkbänken, begår självmord och lider av psykiska problem.

Kvinnor har hamnat i en mellanställning, eftersom kvinnor i lägre samhällsställning har varit till större nytta för männen med makt, än de fattiga och maktlösa männen; för sex, äktenskap och som barnaföderskor. Detta förklarar också varför det dröjde så länge innan kvinnorörelsen växte sig stark och inflytelserik. Vissa kvinnor i högre samhällsställning hade ända sedan renässansen (Christine de Pizan tycks ha varit först) yttrat missnöje över samhällets kvinnosyn; men i äldre tider och för det stora flertalet var det viktigare att undvika nöd och skaffa mat för dagen. Detta gjorde man enklast genom att samarbeta med män eller försöka gifta upp sig i samhället.

Detta är rimligtvis en mycket bättre modell av förhållandet mellan könen i samhället, än genusteoretikernas förenklade och stereotypa könsmaktsordning — att män som grupp skulle dominera över kvinnor som grupp. Men jag har en känsla av att detta inte riktigt faller feminister i smaken, eftersom det innebär att kvinnor faktiskt inte är samhällets stora förlorare, utan en stor grupp män. Det urholkar feministernas offerroll, och offerrollen är alltid politiskt tacksam att spela på.

ANDRA BLOGGARE OM feminism, genusforskning, jämställdhet, patriarkatet

Dagens skoj

Sir Patriarch Feelgood har, som vissa kanske märkt, lidit av en släng surmage på sistone. Det är inte värre än en förkylning, men påverkar allmäntillståndet i betydande grad — han låter meddela att han tror det är någon feminist som smittat honom.

Dock fick bilden ovan honom att le en smula: ett förslag på hur man drastiskt minskar bilolyckorna. Och förmodligen också epidemisk surmage.

Den feministiska skitpropagandan fortsätter

Aftonbladet har med Åsa Linderborg initierat en granskning av högerextrema sajter för eventuell polisanmälan, vilket är utmärkt. Mindre utmärkt är att Åsa Linderborg använder detta för att fullfölja Maria Svelands och Kawa Zolfagarys smutsiga kampanj där de urskiljningslöst klumpar samman feministkritik med högerextremism. Hennes krönika i dagens Aftonbladet talar sitt tydliga språk: Förföljd av hatet.

Det är som synes mycket viktigt för henne att framhäva speciellt de sexistiska påhopp och hot hon fått, och den som framöver yttrar kritik mot feminism blir per ryggradsreflex associerad med nazister och fascister. Snyggt, hederligt och renhårigt, från moralismens främsta banerförare i svensk kulturdebatt?

Sir Patriarch Feelgood

Feminismens antidemokratiska arv

Tanken med denna blogg var till en början ren humor och satir, om än bitter och bitande sådan. De humoristiska inslagen finns kvar, men blandas med fakta och mer seriösa betraktelser.  Jag var trött och förbannad på det haveri som den svenska feministiska debatten genomgått sedan millennieskiftet, där hån, förlöjliganden, hat- och hetsretorik blivit legitimt bara feministerna själva sysslar med det, men där knappt någon kritik — än mindre ironi — accepteras ifall den riktas mot feministerna själva och deras fixa idéer. Dubbelmoralen sticker i ögonen.

Maria Sveland och hennes följe vet säkert mycket väl att de ljuger och smutskastar när de låtsas att feministkritiker och nynazister är samma andas barn — dummare än så är de inte, och enda avsikten med smutskastningen är att sabotera debatten. Det unga stjärnskottet på journalisthimlen Evin Rubar blev med sitt SVT-reportaget Könskriget 2005 hatad som ingen annan svensk journalist i modern tid, bara för att hon ensam vågade sätta fingret på de radikalfeministiska dumheter som alla ändå såg och visste om, men inte vågade ifrågasätta och diskutera.  Jan Guillou har gått i klinch med såväl högerdebattörer som Israelförespråkare, men den ilska han har väckt hos dem har varit en västanfläkt i jämförelse med de hån och verbala spottloskor som blev följden när han skrev några feministkritiska krönikor i Aftonbladet. Pär Ström skulle till varje pris mobbas ut från den feministiska debatten, och har givit upp. Och Assangefallet kunde överhuvudtaget inte diskuteras på något nyanserat eller sakligt sätt, eftersom kritik mot processen också var kritik mot den svenska genusdebattens överdrifter och hegemoni.

Detta är inte sund demokrati med intelligent och öppen samhällsdebatt, utan ett tillstånd av ren maktkamp genom propaganda och retorik.

*  *  *

Svenska feminister är långt ifrån ensamma om att sabotera viktiga samhällsdebatter på detta sätt, men de har haft en ovanligt stor framgång. Historiskt sett kan man också förstå varför denna situation har uppstått.

När kvinnorörelsen formades var den en av många dåtida rörelser med starka revolutionära inslag. De flesta kvinnosakskvinnor vid sekelskiftet 1900 förespråkade reformer på demokratisk väg, genom opinionsbildning i tidningar och böcker, genom fredliga demonstrationer, debatter och mötesverksamhet. Men en betydande del av kvinnorörelsen utgjordes av medlemmar och sympatisörer till den militanta organisationen Women’s Social and Political Union (WSPU), grundad av Emmeline Pankhurst och hennes döttrar Christabel och Sylvia som en utbrytningsgrupp ur den icke-militanta organisationen National Union of Women’s Suffrage Societies (NUWSS). Medlemmarna i WSPU kallades suffragetter. Mor och döttrarna Pankhurst förespråkade våld och olika former av sabotage för att uppnå sina mål. Suffragetterna odlade krigsretorik, såg till att sabotera möten, ordnade med våldsamma upplopp och utförde till och med självmordsattentat.  Det är lätt att glömma, men också feminismen har gått igenom en terroristfas.

Kvinnorörelsen lyckades få igenom praktiskt taget alla reformer den krävde, där kvinnlig rösträtt stod högst på dagordningen; men om det var med hjälp av suffragetterna eller trots dem är en öppen fråga bland historiker. Suffragetterna satte stark prägel på rörelsen, men de kvinnosakskvinnor som förhandlade fram reformerna med makthavarna var trots allt inte suffragetter.

Suffragetter på krigsstigen

Politiskt befann sig mor och döttrarna Pankhurst på den radikala vänsterkanten. Vid denna tid kokade västvärlden av politiska motsättningar som skulle utmynna i två världskrig. Såväl radikal vänster som radikal höger präglades av starka revolutionära krafter. I Ryssland slog sig Lenin och bolsjevikerna fram till makten; i Tyskland och Italien gjorde nazisterna och fascisterna motsvarande.

Högerextremismen bekämpades i Andra världskriget, och det kalla kriget gjorde vänsterextremismen impopulär i västvärlden. På 60- och 70-talen började dock extremvänstern vakna till liv igen. Revolutionära och antidemokratiska idéer florerade, när inriktningar som marxism-kommunism, maoism och trotskism blev politiskt mode. Samtidigt och i nära samröre med dessa revolutionära strömningar formades den moderna feministiska rörelsen.

Gemensamt för alla dessa enskilda rörelser, inklusive nazismen och fascismen,  är att de än idag präglas av sin revolutionära historia. Det är helt enkelt därifrån deras aggressiva framtoning härstammar, även i de fall när rörelserna verkar på demokratins spelplan. Man har ofta mjukat upp eller tagit avstånd från renodlat antidemokratiska idéer; och medan det inte längre finns behov av fysiskt våld för att uppmärksamma sina åsikter, lever det verbala våldet kvar. Detta är anledningen till att det så ofta är så svårt att få till en förnuftig och saklig diskussion med en fascist eller vänsterradikal, eller för den delen en radikalfeminist. De lever i en kultur där det politiska samtalet inte handlar om tolerans och saklig diskussion med överenskommelser som mål; tvärtom utnyttjas öppenheten för maktkamp och propaganda, där den verbala smockan hänger i luften. På det sättet saboterar man viktiga samhällsdebatter och tar en omväg runt den demokratiska processen. Detta är naturligtvis inte alltid en medveten strategi, utan det handlar om politisk kultur och ”strukturer”.

Dagens feminister har ett revolutionärt arv i form av suffragetterna, men på 60- och 70-talen blev rörelsen dessutom korsbefruktad med den radikala vänstern. Då förstår man enkelt den aggressivitet, och vägran att föra en sund demokratisk dialog, som präglar genusdebatten.

Sir Patriarch Feelgood

ANDRA BLOGGARE OM evin rubar, feminism, humor, jan guillou, jämställdhet, maria sveland, näthat, pär ström

Dumt och tänkvärt från Twitter

En mjukstart, som måhända ger mer gymnastik för himlande ögon än för skrattmusklerna. Debattören Per Ghosh försöker förklara för en ung feministisk bloggerska att våldtäkt måste definieras på ett tydligt sätt, och att det inte bara kan handla om vad den enskilda kvinnan väljer att kalla våldtäkt:

Ibland är logiken ens värsta fiende, som synes. Men varför bry sig om förnuft och eftertanke när man är kvinna?

En annan ung feminist tänker till (typ, liksom elr nåt) och kommer fram till ett radikalt utbildningspolitiskt krav:

Nej, tacka vet jag denna osedvanligt välformulerade unga grabb på 10 bast, som kommit till insikt om livets förnedring och bitterhet:

Sir Patriarch Feelgood

ANDRA BLOGGARE OM feminism, humor, satir

Naturens under

Manligt och kvinnligt är bara ”sociala konstruktioner”? Tvivelaktigt. Här är en mycket konkret förklaring till varför kvinnor inte är bra bilmekaniker:

Sådana konstnärliga former är trevliga och har till och med en biologisk nyttighetsaspekt (kvinnor är mer däggdjur än män), men de fungerar inte i alla sammanhang. Vi män är så utmärkt konstruerade att vi slipper såväl mensvärk och barnafödande som amning och klimakteriet. Det är tydligt att kvinnor är däggdjur, medan män är människor.

Sir Patriarch Feelgood

ANDRA BLOGGARE OM feminism, humor, kvinnligt, manligt, satir

Claes Borgström, Julian Assange och pinsamhetens tystnad

Claes Borgström är ett typfall bland politiska högdjur som gjort karriär genom att gå opportunistvägen. I brist på moralisk ryggrad har han alltid uttryckt ”rätt” åsikter i ”rätt” sammanhang — och likt en ballongflygare svävat upp mot maktens tinnar och torn. Men nu har snålblåsten börjat vina och svindeln sätta in.

Borgström är en av nyckelpersonerna i Quick-skandalen. Han var Thomas Quicks försvarsadvokat under fem år och var samtidigt god vän med åklagaren Christer van der Kwast. Tillsammans fixade och trixade de så att Quick fälldes för mord som han inte begått. Borgström och Kwast fick rejäl skjuts framåt i sina karriärer på grund av uppmärksamheten kring dessa rättsfall. Nu vet vi alla att korthuset har kollapsat, i synnerhet sedan Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare publicerades i somras. Den nerknarkade och förvirrade psykpatienten, som påståtts vara Sveriges värsta seriemördare, har inte begått något av de åtta mord han fälldes för. Han har frikänts från fem av dem, och bara formaliteter återstår för att han ska frias också från de återstående tre.

Tillsammans med ett par andra nyckelpersoner i härvan gjorde Borgström och van der Kwast ett sista desperat försök att rädda sina ansikten. I början av hösten försökte de manipulera fram en pseudodebatt i tidningar och tv, som skulle ge sken av att Thomas Quick ändå var skyldig. Deras sammansvärjning avslöjades av Expressen och Aftonbladet, som fått tillgång till deras interna mailväxling. På grund av detta har Borgström blivit anmäld till advokatsamfundets disciplinnämnd och väntar på utredning. Någon näsbränna kan han säkert få, men nästan lika säkert kommer han inte att få så starka påföljder som han förtjänar — sådant sker som bekant inte gärna när en yrkeskår utreder sig själv.

Borgström är förstås också präktig och rättrådig feminist. Efter att ha utnyttjat psykpatienten Thomas Quick som språngbräda för sin karriär, gick han direkt från advokatkontoret till att bli Jämställdhetsombudsman (JämO) 2000-2007, utnämnd av Margareta Winberg. Där odlade han friskt den feministiska krigsmentalitet som Winberg gjort salongsfähig i regeringskretsar, genom sitt samarbete med radikalfeministerna i ROKS styrelse.

Borgström hävdade att Sverige borde bojkotta fotbolls-VM 2006 eftersom ett sådant manligt jippo på något sätt leder till ökad prostitution, och han förkunnade i Gudrun Schymans fotspår att svenskar har samma kvinnosyn som talibanerna. I en debattartikel i Aftonbladet gav han sken av att män älskar att dominera och misshandla kvinnor, och hävdade att skulden är kollektiv: ”makten ligger alltjämt hos männen och de utnyttjar sin makt på ett sätt som diskriminerar, skadar och dödar kvinnor.” Hur kommer man då tillrätta med det manliga våldet, enligt Borgström? Tro det eller ej:

Vi på Jämo kanske borde utarbeta en checklista för hur den svenske mannen ska bära sig åt för att med fog kunna kalla sig för en god man. Det kanske behövs.

Bakom de förment vetenskapliga teorierna om våld och könsmaktsordningen som ROKS och regeringen anammade, med Winberg och Borgström i fronten, stod en fnoskig professor vid namn Eva Lundgren. Hon hade bl.a. gjort sig känd för en märkliga teori om att den manliga makteliten sysslar med satanistiska ritualmord på spädbarn. Lundgren sammanställde åt regeringen en forskningsrapport vid namn Slagen dam, som gav rent häpnadsväckande siffror över hur illa ställt det skulle vara med jämställdheten i Sverige. Vem kunde t.ex. ana att nära hälften av alla kvinnor blivit utsatta för manligt våld? Samarbetet med Eva Lundgren och de andra extremisterna i ROKS styrelse upphörde först när dumheterna avslöjades i SVT:s reportage Könskriget 2005.

Allt detta är djupt sedelärande för alla som väljer att strunta i rätt och fel, sant och falskt, och låter retorik, opportunism och rent rövslickeri styra opinionsbildning och juridik.

*  *  *

Som vi alla minns var det tidigare i år otroligt ståhej kring Julian Assange. Den svenska nationalismen och självgodheten hade glansdagar när politiker, jurister och medier slog sig för bröstet och med skälvande stämmor i kör förkunnade att Sverige är ett underverk av rättvisa och rättssäkerhet. Misstankarna mot Assange var minsann väl underbyggda, och han hade ingenting annat än gedigen blågul ärlighet och sanningskärlek att vänta. Ändå hade förhören (här och här) med de två kvinnorna läckt ut på nätet och talade ett helt annat språk, liksom den ena kvinnans twitterflöde och en komprometterande ”hämndlista” hon publicerat på sin blogg.

En av dem som slog sig allra mest för bröstet om den svenska rättssäkerhetens stolta traditioner var allas vår Claes Borgström. Det var han som övertalade sin goda vän och f.d. arbetskamrat, åklagaren Marianne Ny, att försöka ställa Assange inför rätta. Borgström blev dessutom kvinnornas advokat.

Var det liksom i fallet Quick publicitetshunger och statusjakt som drev Borgström att blåsa upp denna juridiska ballong? Mycket möjligt. Därtill kunde han vara tämligen säker på att bli uppbackad av en kompakt mur av alltid lika högljudda och aggressiva feminister, som inte skulle bry sig särskilt mycket om ifall anklagelserna mot Assange var väl underbyggda eller inte — bara man kunde statuera exempel mot den eländiga manligheten. Detta var också exakt vad som skedde. Debatten var saboterad redan innan den kom igång.

I en massmedial ankpöl som Sverige är det alltför lätt hänt att alla börjar kväka och kvacka i kör. Den kungliga svenska konflikträdslan täpper till munnen hos de flesta som verkligen tycker annorlunda — och opportunism och ointelligent flockmentalitet gör resten hos befolkningen i övrigt. Sverige har aldrig varit lika präktigt, rättrådigt och rättssäkert som under sommaren 2012. I alla fall inte enligt hycklarna själva, d.v.s. alla dessa svenska jurister och feministiska debattörer samt dito journalister som fick fritt spelrum att döma över sina egna förvillelser och dumheter.

Julian Assange och hans advokater kunde inte förstå varför Borgström nödvändigtvis krävde att Assange skulle komma till Sverige för förhör, när det annars inte brukar vara några problem att skicka personal utomlands och utföra förhören där istället — Assange var inte häktad och något beslut om prövning i domstol hade inte tagits. Än i dag har Borgström inte kunnat ge en vettig förklaring; och antagligen har han bara velat skapa så mycket kontroverser och därmed publicitet som möjligt kring fallet.

I början av hösten blev det plötsligt kusligt tyst om Assange i medierna — numera märks bara några strödda notiser. Beror det på att ett dödläge har uppstått, sedan Assange fick en fristad i Ecuadors ambassad och beviljades asyl? Delvis ja, men den stora anledningen till att fallet omgärdas av pinsam tystnad från de som tidigare uttalat sig tvärsäkert och moralistiskt om fallet, är uppenbarligen något annat. Närmare bestämt att Quick-skandalen skapade huvudrubriker strax efter att Assange beviljats asyl. Man förstår att hela det ståtliga korthuset kollapsade i ett slag: Svensk rättssäkerhet? Och dessutom i händerna på Claes Borgström??!

Alltså har luften gått ur Assange-ballongen. Nationella lögner, intriger och retoriskt självhävdelse kunde inte längre rädda det svenska ansiktet, när en av Europas största rättsskandaler i modern tid hamnade på dagordningen. Hur ska Sverige med någon trovärdighet kunna garantera Assange och hans advokater en rättssäker procedur, när våra tidigare försäkringar numera framstår som pajaskonster? Hur starka låter anklagelserna mot Assange, när vi nu vet att Borgström underminerade rättssäkerheten i Quick-skandalen och på uppenbart lösa grunder varit drivande bakom processen mot Assange? Det faller på sin egen orimlighet. Assanges försvarsadvokater skulle kunna ordna med en promenadseger, och i alla händelser enkelt kunna vinna PR-kriget.

*  *  *

Här borde jag egentligen vara humoristisk, och skriva något jovialiskt överseende om det intellektuella tillståndet i rikets politik och samhällsdebatt. Men för en gångs skull känner jag mig bara dyster till sinnes. Jag ska försöka kurera min plötsliga uppgivenhet med en filosofisk promenad i godsets grönområden, blossande på min pipa.

Sir Patriarch Feelgood

ANDRA BLOGGARE OM anna ardin, claes borgström, feminism, genusforskning, gudrun schyman, jämställdhet, julian assange, marianne ny, margareta winberg

Kossan Mu

Malena Rydell hoppar över skaklarna

Malena Rydell — som vid denna tid blev chefredaktör för den feministiska tidskriften BANG — recenserar en konsert med popmusikern Anastacia och avslöjar den kvinnliga avundsjukans svartaste bråddjup:

… vad som helst kan ge mig tinnitus, bara inte detta vrål från helvetet. Anastacia skulle kunna väcka människor i koma — och få dem att vilja somna om igen. Hon skulle kunna skrika ikapp med vem som helst — Tom Jones, Meatloaf, ett kärr fullt av kväkande grodor — och hennes belgian blue-stämband skulle pulvrisera varje utmanare innan de hann harkla sig.

Det här är hennes första världsturné, och den är en grundlig uppgörelse med alla lagar om god smak. Koreografin är ogenomtänkt och kläderna en orgie i assymetriska och spräckliga viskosblusar. Hon kombinerar hatt med bandana, något som liknar en amningsbehå med jultomteplatåskor. Det visuella är en lyckad gestaltning av musiken.

Å ena sidan ger Anastacia intryck av att vara en riktig ödla — med en utstrålning som är lika mycket Dee Snider som en blandning av Donatella Versace, Dame Edna och Jerry Hall. Man anar en superbitch bakom jag-vill-vara-en-förebild-fasaden. Men denna faller tyvärr aldrig. Det blir pekoralsånger om världens barn. Powerballader om hennes cancer. Ett sällsynt slappcyniskt antikrigsnummer med obligatoriskt potpurri av krigsofferporr i bakgrunden, en bön till Jesus och ett textat budskap: ”Make a difference”.

Sikken tur att Rydell är feminist och kvinna; om en man skrivit detta skulle han stämplas som kvinnohatare för tid och evighet.

ANDRA BLOGGARE OM feminism, humor, malena rydell, tidskriften bang

Sakta men säkert framåt

Efter en veckas registrering hos Bloggportalen äntrade Vita Kränkta Argbiggor (VKA) i morse topp 50 över feministbloggar i Sverige. Det är alltid något. Men det viktiga nu är att nå feministbloggarnas topp 10, och ungefär detsamma vad gäller humor- och politikbloggar.

Eftersom VKA redan inledningsvis arbetade i motvind p.g.a. sitt avståndstagande från opportunism och ideologiskt rövslickeri, kommer den förstås aldrig att bli lika framgångsrik som sajten den satiriserar: Vita Kränkta Män. Men alltmedan feminismens svenska apostlar låter sig frivilligt lobotomeras och hora ut sig för den personliga vinningens futila skull, har Sir Patriarch Feelgood sin stolthet i behåll. Det har egentligen ni också, kära läsare.

Så var inte rädda för att dela med er av inläggen på Twitter och Facebook. Tänk också på att självcensur är den mest lömska formen av censur.

Sir Patriarch Feelgood

ANDRA BLOGGARE OM feminism, humor, satir

Förra veckans twitterskörd

Bloggen finns som tidigare anmälts också på Twitter, VitaKranktaArga. Sir Patriarch Feelgood har med växande förundran botaniserat bland blomstren och törnerna, och väljer speciellt ut dessa till allmän beskådan:

Mellersta tjejen har en poäng, liksom ba, men Che Guevara var för jävlig mot homosexuella vilket förstås borde vara ett problem för vänsterns vurm för sexuella minoriteter.

Här ser man ett exempel på att Maria Svelands och Kawa Zolfagarys kampanj har lyckats, där de försökt få folk att tro på något slags icke närmare specificerad koppling mellan feministkritik och högerextremism:

Kan alltså inte feminister vara rasister? Nja…

Nej, åter till något mer upplyftande:

Och för jämställdhetens skull några märkliga citat från män. Första citatet skrevs av en vildvuxen rockmusiker, som tydligen insett feminismens värden:

Och här gör en stackars Medelsvensson sitt bästa för att anpassa sig:

Och… tja, vissa citat är bara konstiga:

ANDRA BLOGGARE OM feminism, humor, jämställdhet, kawa zolfagary, maria sveland, satir